Jul Jul strålande jul!

Det gör fortfarande så ont ibland. Jag är så trasig att jag vet inte om jag någonsin blir hel igen. På utsidan är jag hel men på insidan hinner inte såren riktigt läka innan dom rivs upp igen. Jag vill ju bara hitta någon som tycker om mig för den jag är, någon som vill dela sin vardag med mig.  Både den jobbiga vardagen och den roliga. Jag vill träffa någon som kan torka mina tårar när jag gråter och som vill skratta med mig.  Jag längtar så efter en man som vill ha mig för att jag är jag, med alla bra saker och konstiga egenheter. Jag är så less på att vara ensam, less på att orka.

Jul(ned)stämning

Jag vet inte riktigt vad som orsakat min jul(ned)stämning...För många år sedan så var nog julen, pynt och klappar det bästa jag visste. Nu har jag fått lära mig att låtsas att jag njuter av den här tiden när jag i själva verket längtar till den 1 januari. ❤❤❤

Tankar

Ibland, vissa dagar så önskar jag att jag hade tagit mitt pick och pack och flyttat långt långt bort. Jag tänkte faktiskt det för några år sedan, jag tittade både på jobb, skolor, lägenheter och hus. Vad som gjorde att jag stannade här var att jag skulle bli ensam, jag hade ju tänkt ta med barnen så klart men ensam utan vänner.  Den jag skulle måsta umgås hela tiden med då  var mig själv.  Eftersom jag inte tycker om att umgås med mig så slutade jag bort att flytta. Men jag vet inte, ibland undrar jag om alla andra också tycker det är tråkigt att umgås med mig, det hade kanske varit lika bra att jag hade flyttat, börjat om...

Känslor

Varför måste man känna ? Det är så enkelt när man slipper, när man en gång för alla lyckats stänga av.
Jag tycker om att vara glad, det är väl en del av problemet. När jag väl lyckats stänga av så försvinner glädjen också. Skrattet och lycka.

Det är så enkelt att inte känna. Att bara ta det jag behöver, just då. Att inte känna annat än fysisk smärta och fysisk åtrå.

Enkelt?
Jag vet inte?

När du känner bitterhet mot någon annan person är du bunden till denna person eller situation med ett emotionellt band som är starkare än stål. Att förlåta är det enda sättet att bryta detta band och bli fri.Catherine Ponder

Jag skriver till dig för att du har sårat mig och åsamkat mig så mycket smärta. I naturen finns ingen rättvisa, du gick vidare  och jag fortsätter lida.

Jag vet att jag måste konfrontera mina känslor och min rädsla,  ställa mig ansikte mot ansikte med dig eller allt du representerar, oavsett om det är i mitt huvud eller inte, och hävda mig själv. Om jag lindrar denna rädsla kommer jag kunna lindra alla andra rädslor jag har.

Jag litade verkligen på dig. Jag bad dig egentligen aldrig om något extraordinärt, jag bad dig inte att älska mig. Jag bad dig att spara på min sårade själ och skona min från min självdestruktivitet. Om jag hade vetat att jag inte var någon för dig hade du inte sårat mig eftersom jag inte hade låtit dig.

Jag kommer aldrig glömma känslan att ha någon vid min sida som betyder något för mig, känslan att vara åtråvärd och omtyckt för den jag är. Jag kommer heller aldrig att glömma smärtan eller känslan att vara ett godispapper, skräp som inte är något värt sedan man blottat det som finns på insidan. Du var den som lärde mig att man aldrig kan ge någon något som den inte vill ha. I slutändan har jag något att tacka dig för.

Jag vet att du är skadlig för mig och att du har hindrat mig från att göra framsteg under lång tid. Innan jag vek mig för dig så hade jag kommit så långt i min kamp mot oron, ångesten och rädslan att känna och att visa känslor när du kastade mig tillbaka i hålet som jag hade tagit mig upp ur.  Nu står jag där igen på darrande ben och önskar att du kunde komma tillbaka, jag behöver dig. Jag behöver iallafall  det du gav mig.

Jag behöver inte mycket för att vara okej, ett förlåt, en kram. Jag måste bli av med all denna smärta inom mig. Jag vill inte känna bitterhet, ilska eller vrede mot dig. Jag vill inte att mitt hjärta ska tyngas ner av onödiga saker. Inuti varje smärtsam upplevelse finns ett frö för tillväxt och frigörelse.

Jag vill inte vara rädd att leva, för allt handlar om att åter lära sig hur man lever.

Nästan ett år har gått

Tänk vad tiden går fort ibland. Förra sommaren trodde att jag skulle få sälja huset men jag hamnade i kappsäck i stället....på paus liksom. Nu har jag köpare....om besiktningen går som den ska på tisdag.
Det gör ont, i hjärtat och  t.om tårarna som rinner gör ont. Det gör ont att packa, att tänka,  att känna.  Jag vill inte känna mig så här,  jag vill inte må dåligt. Jag vet inte vad som är värst,  det tomma ekande huset,  ekot av drömmar som aldrig blev eller känslan av svek som bara fyllde hela mig utan att jag hann med att stoppa det. Nu ligger jag i min säng, barnen är hos sin pappa och jag är ensam. Jag borde nog inte vara här för även om jag vill vara ensam med mina tankar så är jag lite rädd att ångesten ska komma tillbaka. Min bror sa till mig tidigare i dag att jag skulle försöka se det som en nystart, som något roligt istället för ett avslut. Det känns som att det är det enda sättet att komma vidare. Måste kanske sorgen ut först? Ilskan, tårarna? Jag vill inte ha J här men jag vill att han också ska känna, känna det jag känner.

Jag ska flytta! Äntligen! Jag borde vara jätteglad och förväntansfull. Det kanske jag är också? Bara tårarna kunde ta slut,  då kanske alla bra och sköna känslor visar sig. Jag har längtat så mycket till den dagen då jag får känna lättnad över att äntligen få lämna det gamla bakom mig.

Kram!