Jag skriver till dig för att du har sårat mig och åsamkat mig så mycket smärta. I naturen finns ingen rättvisa, du gick vidare och jag fortsätter lida.
Jag vet att jag måste konfrontera mina känslor och min rädsla, ställa mig ansikte mot ansikte med dig eller allt du representerar, oavsett om det är i mitt huvud eller inte, och hävda mig själv. Om jag lindrar denna rädsla kommer jag kunna lindra alla andra rädslor jag har.
Jag litade verkligen på dig. Jag bad dig egentligen aldrig om något extraordinärt, jag bad dig inte att älska mig. Jag bad dig att spara på min sårade själ och skona min från min självdestruktivitet. Om jag hade vetat att jag inte var någon för dig hade du inte sårat mig eftersom jag inte hade låtit dig.
Jag kommer aldrig glömma känslan att ha någon vid min sida som betyder något för mig, känslan att vara åtråvärd och omtyckt för den jag är. Jag kommer heller aldrig att glömma smärtan eller känslan att vara ett godispapper, skräp som inte är något värt sedan man blottat det som finns på insidan. Du var den som lärde mig att man aldrig kan ge någon något som den inte vill ha. I slutändan har jag något att tacka dig för.
Jag vet att du är skadlig för mig och att du har hindrat mig från att göra framsteg under lång tid. Innan jag vek mig för dig så hade jag kommit så långt i min kamp mot oron, ångesten och rädslan att känna och att visa känslor när du kastade mig tillbaka i hålet som jag hade tagit mig upp ur. Nu står jag där igen på darrande ben och önskar att du kunde komma tillbaka, jag behöver dig. Jag behöver iallafall det du gav mig.
Jag behöver inte mycket för att vara okej, ett förlåt, en kram. Jag måste bli av med all denna smärta inom mig. Jag vill inte känna bitterhet, ilska eller vrede mot dig. Jag vill inte att mitt hjärta ska tyngas ner av onödiga saker. Inuti varje smärtsam upplevelse finns ett frö för tillväxt och frigörelse.
Jag vill inte vara rädd att leva, för allt handlar om att åter lära sig hur man lever.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar