Tänk vad tiden går fort ibland. Förra sommaren trodde att jag skulle få sälja huset men jag hamnade i kappsäck i stället....på paus liksom. Nu har jag köpare....om besiktningen går som den ska på tisdag.
Det gör ont, i hjärtat och t.om tårarna som rinner gör ont. Det gör ont att packa, att tänka, att känna. Jag vill inte känna mig så här, jag vill inte må dåligt. Jag vet inte vad som är värst, det tomma ekande huset, ekot av drömmar som aldrig blev eller känslan av svek som bara fyllde hela mig utan att jag hann med att stoppa det. Nu ligger jag i min säng, barnen är hos sin pappa och jag är ensam. Jag borde nog inte vara här för även om jag vill vara ensam med mina tankar så är jag lite rädd att ångesten ska komma tillbaka. Min bror sa till mig tidigare i dag att jag skulle försöka se det som en nystart, som något roligt istället för ett avslut. Det känns som att det är det enda sättet att komma vidare. Måste kanske sorgen ut först? Ilskan, tårarna? Jag vill inte ha J här men jag vill att han också ska känna, känna det jag känner.
Jag ska flytta! Äntligen! Jag borde vara jätteglad och förväntansfull. Det kanske jag är också? Bara tårarna kunde ta slut, då kanske alla bra och sköna känslor visar sig. Jag har längtat så mycket till den dagen då jag får känna lättnad över att äntligen få lämna det gamla bakom mig.
Kram!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar