Ett brev till dig

Jag ska försöka förklara hur mina tankar har gått och varför.

Det började med att två personer under dom sista två månaderna frågat om dom får bjuda ut mig på en dejt. En dejt, jag har liksom ingen aning hur man beter sig på en dejt. Vad är syftet med en dejt tänkte jag, jo lära känna varandra kanske gå på fler dejter och förhoppningsvis inleda ett förhållande.  Ett förhållande, det vet jag inte heller riktigt vad det innebär, folk skiljer sig, träffar nya och  flyttar ihop till höger och vänster. Flyttar ihop förresten. Kommer jag någonsin kunna flytta ihop med någon igen. Jag vet inte om jag någonsin kommer våga komma någon så nära att jag ens kan tänka den tanken. Att sitta och äta middag med någon annan än barnen.... det vill jag, det längtar jag efter men kan jag det.... vad pratar man om.....
Helt plötsligt bara av den tanken så blev jag....ingenting....bara en liten,  liten....något, knappt en person. Jag har levt i ett förhållande i 23 år där jag lärt mig att anpassa mig,  vant mig med att bli behandlad som att jag inte har något värde. När jag efter tio år frågade om han verkligen älskade mig så svarade han  "jag säger till om jag slutar göra det"  Älska förresten, det vet jag inte riktigt vad det är... Jag har ju berättat att jag känner väldigt mycket, är väldigt mycket kanske man ska säga. Det är något som mitt ex aldrig accepterat, det finns nog inga sidor av mig som han accepterat. Man ska vara som alla andra, lagom liksom. Man ska inte säga vad man tycker, helst inte prata alls om man inte har 100 % kunskap i ämnet. Diskussioner är uteslutet. Jag passade aldrig in i den ramen där han ville ha mig. Jag är nämligen sällan bara ledsen, jag är sårad.... otröstlig. Jag är sällan bara glad,  jag är lyrisk och överlycklig. Mår jag bra och är glad så märks det. Är jag fundersam och ledsen och så märks det också, då är jag tyst. Det var kanske det lättaste sättet att få tyst på mig, såra mig, då passade jag nog bäst in.

Tillbaka till hur mina tankar fortsatte vid frågan om att gå på dejt. Vill jag lära känna dom personerna ens? Nej! Det enda jag kunde tänka på var dig. Att jag vill lära känna dig bättre. Att du gör mig glad, får mig att skratta. Du får mig att känna mig fin. Du får mig att känna mig levande. Jag brukar aldrig känna mig obekväm med dig. Jag känner mig trygg med dig och stolt över att vara med dig. På siståne har jag känt mig obekväm ibland. Det har känts som att du stöter bort mig, att du kanske inte vill låta mig komma för nära. Jag kan bara anta att det är för att du inte vill att jag ska tro att vi kommer utveckla oss till något exklusivt, att jag inte ska hoppas på något annat än vänskap. Du känner kanske ingenting för mig eller vet inte vad du känner. Jag har iaf ingen aning om vad du känner bara att du inte vill ha ett förhållande. Vad innebär det? Vad vill du ha? Jag vet vad jag vill ha, vad jag behöver. Jag behöver närhet och sex. Jag behöver få skratta och umgås, mysa och diskutera. Helst med dig....