När jag jobbar och när jag dansar lindy så mår jag bra. Då tänker jag inte, det är så skönt! Jag har gått genom livet och förträngt jobbiga saker, to m när min älskade mormor dog så valde jag att inte sörja klart. Nu verkar det inte bättre än att jag nog gjort så igen. Jag trodde faktiskt inte att jag hade gjort det. Men, egentligen, hur står man annars ut att bo under samma tak som någon som behandlat en så illa, någon som svikit så?....Det går inte förtränga längre, han flyttar nu..... Det är inte att han flyttar jag sörjer, det är sveken, både hans svek och hennes. Dom surrar runt i huvudet hela tiden, fram och tillbaka, om och om igen.
Jag vet att det måste ut och bort, alla känslor. Det är bara så jobbigt! När känslorna kommer upp till ytan blir jag så rädd, jag får sån ångest. Det gör ont i bröstet, i hela kroppen i bland. Jag får svårt att andas och panik. Jag trodde att jag fått en hjärtinfarkt första gången jag fick ångest. Det är då jag känner mig ensam. Det är då, när min egen gråt skrämmer mig som jag saknar en kram. Jag vet att om jag bara fick en kram, om någon bara kunde hålla om mig, då skulle det gå att andas, göra mindre ont. Jag önskar att jag skulle våga skrika, våga låta känslorna ta över. Men så länge jag står i det här själv så vågar jag inte.
Allt vanligt i mitt liv, all trygghet bara förvinner. Jag vet att det inte gör något, att jag kan! Innerst inne så vet jag att jag kommer att må bättre när han flyttar. Jag vet, innerst inne att jag kan stå på egna ben.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar